Japp, jag kanske inte har skrivit så mycket om det, för det har varit så galet jobbigt för mig. Men nu är sista grejerna nerpackade i flyttkartongerna från mitt rum hemma i vårat slott, inpackat i en kärra och ska köras iväg till en kojja, jämfört med vårat stora fina hus. Varje liten sak har varit jobbig att packa ner och det har huggit till i hjärtat varje gång. Så jag klarade bara att packa ner mitt rum och ingenting mer, sen gick jag över till Hilda och var där hela helgen. Jag ville inte se hur hela min trygghet försvann ifrån mig. Men jag förstår min mor och hennes karl. Varför ska de bo i ett så stort hus när alla barn har flyttat hemifrån egentligen? Måste ju kännas konstigt och tomt för dem. Men ändå, det är mitt hem, en trygghet att få komma hem, ut till landet där allt är lugnt, tyst och stilla. Man hör en bil brumma förbi någon gång i timmen. Kanske en ko som råmar eller bara få höra fåglarna kvittra o det är helt tyst runt om.
Nu ska jag komma hem till mamma i den lilla staden och bli störd av alla jävla ungar som lever sina liv i en epa, ha grannar som stör sig på än och , och ... jag vet inte. Men det kommer säkert bli bra. Jag kommer bara sakna mitt hem. För ingenting har varit ett hem så mycket som vårt slott, uppe på kullen, på landet var. Jag fällde en liten tår eller tio när jag åkte tillbaka till mitt egna hem här i linköping, när jag tänkte på att det var sista gången jag körde iväg hemifrån på våran grusväg.