Jag hade legat och vilat lite på soffan. När jag vaknar kände jag mig otroligt ensam, jag satte på tv:n och tänkte att jag skulle plugga. Pustade och kände ännu en gång hur det drog ihop sig i magen av stress.
---
Jag vet inte hur när eller var det hände, helt plötsligt fick jag ingen luft, började skaka och kallsvettas. Jag satt visst på golvet och visste inte var jag skulle ta vägen. Tidigare minns jag att jag behövde köpa kattsand. Plötsligt var jag i ica-affären, utan att ens tänkt på att jag gått. Minns att jag hade mamma i telefonen, sa att jag inte mådde så bra och hade svårt för att andas. Hon sa något om att jag bara skulle lugna ner mig. Det var dock inte så lätt..

På vägen hem skrev jag ett sms till Emelie och sa att jag hade svårt och andas och frågade vad jag skulle ta mig till. Jag fick ännu svårare att andas, lungorna bara snörde ihop sig, jag var jättevarm fast det var så kallt ute och jag hade inte mycket kläder på mig. Jag kände att jag började få panik och att gråten var nära till hands.
Emelie ringde upp mig och frågade vad som händer. Då brast det totalt, mitt på gatan börjar jag storgråta och fick inte fram ett ord för att jag inte fick någon luft. Även om Emelie var i telefon, även om jag satt mitt på gatan omringad av människor, så kände jag mig som världens mest ensammaste människa och jag fattade inte alls vad som hände.

Emelie sa att dem skulle skynda sig för att komma och hämta mig. Utan att veta hur jag kom upp var jag inne i min lägenhet igen, satt på golvet mitt i vardagsrummet och bara hulkade, frös och svettades om vartannat. Jag kollade mig i spegeln och sa till mig själv: A N D A S ! Men det gick inget vidare. Jag hade ett fruktansvärt tryck över bröstet. Hjärtat slog och gjorde ont.

Emelie kommer, jag sitter kvar på golvet. Reser mig upp, plockar ihop lite saker, jag hade lugnat mig en aning. Sätter mig i deras bil helt mör och trött i hela kroppen.

Jag fick en panikångestattack. Men jag vet inte varför. Helt plötsligt kommer det bara och det kan hända vem som helst när som helst, om det är något undermedvetet som ligger och gror. 
Jag antar att det var/är för att jag känner att jag har alldeles för mycket i skolan - redan. Och att jag känner mig ganska ensam här ibland. Jag håller ju även på att ta mitt körkort, och ska snart köra och skriva upp. Tror jag är stressad för att jag inte kommer klara det.

Det är alltså inget större fel på mig. Panikångest är inget ovanligt. Det vällde bara över för mycket för mig och för alla utbryter det på olika sätt. Tidigare hade jag magkatarr som "utlöste" min stress. Allt satte sig i magen då. 
Nu är det dock lite läskigt att det blir kroppsligt. Jag hoppas för allt i min värld att jag inte kommer få en ångestattack igen, det var riktigt obehagligt - en verklig mardröm. 

TA HAND OM ER! Jag vet att det är svårt att stressa och planera upp sin vardag. Men det ska inte behöva gå för långt. Tänk på det, det är ingenting man vill vara med om! Och TACK Emelie, så jättemycket för att du tog hand om mig igår, vet inte hur jag skulle klarat det själv. <3 Peace /fridahlouice