det var själv ämnet om helgen...

Det var så att en kväll var mammas kompis hemma hos oss, närmare bestämt igår. Vi satt och diskuterade det här med att leva livet innan man bildar familj och skapar sig en karriär. I vilken ordning liksom.. mycket intressant att se hur andra människor ser på det.
Jag vet inte själv vad jag tycker, men jag har alltid tänkt att jag vill vara ung, typ runt 23 när jag vill få mitt första barn. Alltså det är ju en tanke, beroende på livssituation vet man ju aldrig hur det blir, men skärp er nu, ni vet hur jag tänker.
När jag går ut gymnasiet har jag tänkt att jag vill jobba ett tag, sen ut och leva livet, sen komma hem och jobba ett tag igen. Men då uppstod frågan: Vad är att "leva livet" då? Då svarade jag såklart att festa så mycket som möjligt, ut o resa och vara ung och dum typ. Då svarade min mors vän att hon också hade den "drömmen" men att hennes liv inte blev så, för hon blev gravid istället. Eller hon hann med att resa lite och så innan det, men hon kunde inte tolka det att hon "levt livet" på det sättet jag såg det på. Hon undrade även varför man inte kan leva livet när man skaffat sig familj, ett annat slags levande liv bara.
Hon berättade att hon hade vänner som ville ut och resa och leva livet spännande och hutlöst impulsivt. De människorna har idag barn, men är inte så trygga och stabila i sina förhållanden för att de hela tiden är på jakt efter att få livet mer spännande. Då börjar man ju fundera.. lite, ialla fall jag. Är det verkligen så liksom?
Vi pratade så mycket och jag får inte riktigt ur mig här vad jag vill ha sagt, vi satt och diskuterade i timmar igår och kom inte fram till något jättebra svar på vad leva livet var. Det är ju från individ till individ.
Men vi pratade äöven mycket om det här med karriär, vem som ska va hemma med barnen och vem som ska jobba, eller ska båda jobba och satsa på en karriär samtidigt som man har småbarn hemma? Hur får man då tid för sina barn? Är det inte värt att få se sina barn växa upp om man nu ska skaffa några?
Varför är karriären så viktig just då? Varför kan man inte ta tag i den senare, när barnet blivit lite större och kanske börjat i skolan? Det är faktiskt en sak jag inte heller förstår. Folk som inte tar sig tid för sina barn när de är små. Som vaknar om 5-10 år och kommer på att de knappt sett sina barn växa upp. Förfärligt. Allt man gör för sitt barn när de är små kommer ju att komma påverka dem i framtiden. Vi formar de ju med deras barndom. Åh, de e så grymt stora frågor så jag vet knappt själv vad jag ska svara på dem. Om jag ens kan det.
Det här är tankar som snurrar runt i mitt huvud just nu, faktiskt. Jag har kommit på att jag börjar bli stor, och om min tanke om livet går i stöpet och jag skaffar barn när jag är 23 år, ja då är det bara 5 år kvar och det går ju fort som en rinnande löpeld. Hjälp skulle jag vilja säga...
Den bästa åldern för kroppen att skaffa barn i är ju mellan 18-25 år. Då är ju kroppen bäst eller vad man ska säga. Jag tänker på, nu för tiden är medelålder ca. 30 år när man skaffar barn.. det är ju inte konstigt att det går till på alla möjliga sätt  med provrörsbefruktning osv osv. Eller, har jag fel? Jag vet inte.. går verkligen att diskutera lääänge.. och jag behöver någon att diskutera mer med.. nu får jag inte fram mer, haha.