Har precis kommit hem ifrån barnen, eller Alex bara. Wille var på kalas. Alex var lite krasslig så vi har tagit det väldigt lugnt idag. Först spelade vi lite bamsespel, sen åt vi mat, oså bäddade jag ner honom i vagnen med en varm filt och så gick vi ut och gick en timme, runt stan och till kyrkogården, kollade på alla fina gravar med ljus och blommor, lyssnade på fåglarna och så hem igen. Mysigt!
När vi gick där i det kalla mörkret så kände jag bara hur ont jag fick i hjärtat över att jag inte längre kommer att träffa dem mer efter jul. Det hugger till varje gång, både i magen och i hjärtat och halsen knyter sig och ögonlocken bränner med tårarna innanför. Det känns hemskt jobbigt. Mimmi har blivit som en liten extramamma för mig - och en väldigt bra sådan, barnen "mina små barn" som jag alltd säger. Dem har kommit så galet nära på det här 1.5 åren. Jag kommer verkligen sakna dem och det kommer att kännas förfäligt tomt, även fast jag kommer jobba i andra familjer.



När Alex satt i vagnen förut så sa han: "Lovis, när vi kommer tillbaka från Abudabi, då kommer jag vara 6 år och då ska jag börja skolan. Då kommer du att hämta mig från skolan istället, precis som William!"
Då bröt jag nästan ihop.. :( men jag fick hålla mig. Min fina lilla Alex. Då sa jag: "Alex, när ni kommer vara i Abudabi kommer jag sakna dig"
Då sa han på sitt speciella sätt att: "jag kommer sakna dig" och: "men du får ju komma och hälsa på förstår du väl!!"
Usch jag gråter nästan nu. Fy vad hemskt.