Idag när jag satt och åt tillsammans med Theo så frågade han mig om han kunde få en glass efter maten. Då sa jag "nej, det har ju precis varit helg ju, inte ska man ju äta glass i veckorna" just för att det bara är så att barn inte ska äta sött i veckorna (oftast vill inte föräldrarna att man ska ge barnen det heller förutom ngn gång ibland).
Ja, men så kom jag och tänka på det att, vi säger jämt hur barnen ska och inte ska äta. Varför kan vi inte då som självaste förebild leva upp till det själva och följa det vi lär dem?
För mig känns det helt fel, även om barnen inte vet om det så känns det fel för mig att säga så till barnen när jag själv inte gör så. Jag tänkte också på hur lätt det är för en själv att bara köra in på macken och köpa sig precis vad man vill och är sugen på.
Nej, från och med nu tänker jag göra själv som jag lär barnen. Det är inte mer än rätt tycker jag, ialla fall för min självkänsla. punkt.

jag kom på att kanske inte jättemånga hängde med på ketchupeffekten. Det är alltså egentligen inte ketchup det handlar om. Det är bara en effekt, för mänskligheten.

tack och hej leverpastej. nu ska jag sussa kudden. godnatt

Ja vad tycker vi om den egentligen? Ni vet, man skakar och skakar på flaskan, men likt förbannat klistrar sig ketchupen bara fast på plastväggarna. Men, plötsligt och till slut bara lossnar allting och då kommer man på att man har tryckt lite för hårt på flaskan så där sitter vi, men alldeles för mycket ketchup på tallriken, som skulle serveras.
Jaha, då är frågan..kom det alldeles för mycket ketchup eller är vi ändå ganska nöjda?
Jag tror att man skulle kunna säga att, ibland hatar man ketchupeffekten. Ibland älskar man det. Det är ju ändå ganska härligt, visst? Med ketchup, eller?

Sitter just nu i soffan och bara slöar medan lillkillen sover. Idag åt Maria lunch med oss och hon berättade om en organisation hon är med i som heter Min Stora Dag. Det är en organisation för sjuka barn som ligger på sjukhuset. De får en gång önska sig precis vad de vill, så får dem det och det blir deras Stora Dag. Utöver det har de julfika och andra aktiviteter och jag tycker det låter så härligt!
De kämpar så fruktansvärt hårt för att de här barnen ska få precis vad de skulle vilja ha. Det är en slags "välgörenhet" så ingenting har med pengar att göra, om man skulle vilja ställa upp som volontär. Och jag skulle helt klart kunna göra det. Jag med mitt emotionella medhjärta skulle stormtrivas att få vara bland de här barnen, låta de vara helt vanliga människor och se dem otroligt lyckliga och tacksamma för de dem önskat sig.

Däremot var jag precis inne på en blogg genom deras hemsida och läste om en liten flicka som kämpat mot cancer i 2 år och dog i somras. Det var hemskt att läsa det och jag antar att man lär få vara med om sådant om man skulle gå med i det här. Skulle man klara det?

Torkel i sin vedkorg, han tyckte han passade bättre där i än veden , haha: