Ni som känner mig eller som följt min blogg vet ju om att jag hoppade av gymnasiet, faktiskt det bästa beslutet jag tagit! Men samtidigt det sämsta. För min hälsas skull var det verkligen det bästa. Jag mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt på grund av skolans dåliga stöd och system/upplägg.

Nu känner jag att jag verkligen hade velat ta studenten, för att det hade underlättat en hel del för mina kommande val. Dock, hade jag aldrig gått ut gymnasiet med bra betyg och jag hade aldrig kommit in på det jag hade velat på högskolan i vilket fall som helst, om jag hade fortsatt, så på så sätt ångrar jag mig inte.

Nu känner jag att jag vill börja om, eller egentligen vill jag inte det, jag mår nästan illa av tanken att behöva gå tre år till, men faktiskt så har jag inget val och det är min absolut sista chans till att få en högskolebehörighet.

Dessutom kommer jag antagligen göra det enkelt för mig. Jag gör mig av med det mesta, såsom bil, häst och 60%-jobbet. Flyttar istllet upp till stockholm, till min fina pojkvän och kan fokusera på endast skolan och ingenting annat.

Samtidigt blir jag lite rädd vid den tanken. Jag är ju så "hemmakär", det är behagligt att ha det som man brukar. Jag känner ingen i sthlm, jag kan inte staden och det är gigantiskt stort, samt förfärligt långt hemifrån.

Men, samtidigt så vet jag att nytt folk lär man känna och speciellt om man börjar en ny skola. Att inte ha det som man brukar kan faktiskt vara lite spännande och en bra upplevelse för mig, det är aldrig dumt att förnya sig lite och utvidga sig litegrann samt att det faktiskt är väldigt lätt att boka en buss och åka hem till mamma om det är så, faktiskt inte mycket svårare.

Jag vet ännu inte hur det blir, men det är såhär tankarna går. Vi får se, vi får se!